Det var två kommentarer, två av flera hundra som etsade sig fast i min barks skyddande innehåll.
Är du artistik och konstnärlig som du påvisar med dina fotografier, eller är det så att du tror att du är det?
Sen har vi,
Du skriver på ett sätt som får dig att tro att du är högfärdig och förmer.
Det finns stunder, ögonblick då man tvivlar.
Det fanns texter jag raderade. Det finns tusentals foton i mitt bibliotek jag beskådar med kritiska ögon och väljer att spara, men aldrig publicera.
Jag bad en kille att skicka en spellista på spotify idag
-Tänk om du inte tycker om musiken? Svarade han
Då svarade jag, ja men då lyssnar jag ju inte på den?
Har du dåligt självförtroende? frågar jag. Jag undrar om han har prestationsångest, jag funderar på hans handlingsförlamning gällande val av uppvisning.
Jag vet att han tar fantastiska bilder, jag tycker att musiken han tidigare har gett mig är värdig att förflyttas in på min favoritlista.
Jag har dock inte sagt något.
Är bra saker i världen något vi tar för givet att skaparen vet om?
Är kritik något vi yttrar när vi ska lägga vår negativa energi på någon – så att vi på så sätt lättar vår egna prestationsångest? Var lägger vi fokus och när säger vi till att något är bra?
Facebooks like knapp är något som förenklade människans uppmuntringar, men när börjar det vända till något som återigen upptar tanken om prestation?
När någon statusuppdaterar och får 100 likes på två dagar, medan jag – kanske inte får någon alls?
Ska jag se det som negativ respons?
Eller vågar du like:a vems status som helst?
Vågar du vara först, eller är du den som ser två namn och en siffra och sedan trycker på tummen med det uppåtgående fingret vid pilens mitt?
I skolan fick vi betyg, vem ska poängsätta dina verk idag?
Jag ifrågasätter mitt skrivande varje dag.
Jag får trots allt personlig respons flera gånger i veckan, men så fort mina fingrar når tangenterna kommer de två kommentarerna upp i huvudet.
Vem försöker jag vara? Vem kommer trycka på like? Kommer någon trycka på like? Försöker jag vara någon? Har jag hybris?
Vi talade om hur fantastiskt det skulle vara att vinna 100 miljoner på lotto och resa ett par år.
-ja fast jag spelar aldrig, så det blir svårare då, konstaterade jag efter några djupa suckar med längtans åtrå i rösten.
Jag har haft bloggar i åratal, tusentals läsare, tusentals komplimanger, men jag sätter mig framför datorn och tvekar på min nivå.
Han som sa att jag tyckte jag var förmer, han läser fortfarande min blogg. Han behöver inte, men varför väljer han att fortsätta vara en av mina besökare? Hur kan jag lägga någon vikt vid hans kommentar? Han skriver inte varje dag, han har ingen erfarenhet inom ämnet, han är en helt vanlig reko kille som bor i en förort i skåne, med en negativ åsikt.
Jag fick ingen spellista. Ni ser inte bilderna, ni får inte möjligheten att läsa alla texter.
Ändå så är jag den som erkänner människans brister, hyllar der skandalfyllda livet med de vackra inslagen av positivt leverne. Ni ser mig i klackar på stan och frågar var jag köpt min klänning samtidigt som ni läser om mina tårars fortlöpande framgång på kinderna.
Varför älskar vi misär
kontra lycka?
Är andras misär någons
lycka?
Är någons lycka
andras misär?
Factory girl med framgång och knark, Kate Moss som ”heroinchic”, där vi får världens mest trasiga drog att bli chic? Chic som stilrent trendig? Festivalsmutsig med bajamajor och gammalt smink? Nicole Richie med anorexia och de runda guccibrillornas slutsålda lapp?
Ska jag fortsätta om superfilmen om Ray Charles? Rehab is for quitters t-shirts, no snow no show, skvallertidningarnas slutsålda rubriker med Victoria Beckhams vänstrande skandal-David som ligger med nannyn?
Victorias samarbete med Rock and republic var de hetaste jeansen i 6 månader.
Alla ville ha Jenny Humpreys look i gossip girl när hon blev knarklangare och utslängd på gatan.
Varför säger vi inte att vi gör det, utan låter siffrorna tala för sig själva?
Tanken har aldrig slagit mig, vi konstnärssjälar är verkligen trasiga. Jag har alltid trott att alla är fucked up, någonstans, med någon historia. Men så är det inte. Det är bara det att det jag såg som vardag, är ett trauma i dina ögon. Om jag då kan berätta om mina misstag så att du kan påverkas på något sätt, om ens så i fem minuter när du läser ett stycke, då räcker det för mig.
För jag ser samma siffra imorgon som igår. Men vad ska det spela för roll om så endast en person tycker det är bra?
Jag har inte hybris, har faktiskt aldrig haft, kommer aldrig att ha.
Jag har bara insett att jag
gör något som bara jag
gör, för det finns ingen
annan som skriver
texterna åt mig.
Om det var jag, bara jag som skulle bry mig om spellistan på spotify…
Hon vaknade, gjorde sin morgonritual, stirrade storögt på rostbrödet men gjorde istället en dubbel espresso. Sedan sprang hennes ben ner för trapporna för att mätta sig med morgoncigaretten.
Timmen senare hostade hon i klassrummet för att dölja ljudet av den kurrande magen.
Lektionen var slut, hon skrattade högst i rökrutan, formaterade munnens ryckningar som utlöste rökringar, hon betraktade skinnyjeansen från acne som passerade förbi på 27:an, den enligt henne ”lite större” klasskompisen.
Hon var nöjd, 1 timma hade gått. Sedan gick hon upp för trappan, det svartnade för ögonen, hon ryckte åt sin jacka och sprang förbrilt ifrån skolans dånande portar.
…
Hon satt där i klassrummet, jaha, det passade sig att komma idag tänkte jag när mina ögon sneglade på henne. Helvete vad trött hon ser ut tänkte jag senare och antecknade vad läraren sa. När han sa hejdå sprang jag upp för att hinna först till frallorna innan kön blev superlång. Jag gick ner med mackan i handen och hann knappt röka klart mellan tuggorna.
Fan vad jag störde mig på henne där hon stod och gjorde rökringar. Hennes perfekta lår skar i mina ögon, hon berättade förnöjt om sin framgång hos någon beundrare. Jag hatade henne ännu mer. Supersmal och supersnygg – fitta. Vad var det för fel på mina 55 kilo?
Om jag bara visste att hon gick hem från skolan efter den timman.
Att hon klädde på sig dubbla tröjor och la sig i sängen, begravde sig under det varma täcket.
Att hon kokade grönt thé och drömde mardrömmar om mat.
Att hon grät och svimmade när hon skulle röka sin marlboro.
Att hennes mage skrek av smärta, att hennes törst fick henne att kräkas.
Att hennes hals alltid smärtade, att hennes ben domnade av.
Om jag bara visste att hon längtade efter döden 98% av sin tid i vaket tillstånd,
att hon hoppades på att aldrig vakna när hon somnade.
Om hon somnade.
Om jag bara visste att hon aldrig kunde sluta fixera blicken vid mina smala armar, att hon aldrig kunde slappna av. Att hon aldrig kunde älska smaken av gastronomi.
Att hennes liv präglades av ångest.
Om jag för en sekund kunde inse att hon missade hela sitt liv för att hon tänkte på att gå ner i vikt. Om jag bara kunde banka in i hennes huvud att hon kommer ångra att hon missade alla roliga stunder för att hon var ett kolli i ditt hem.
Om jag bara visste, skulle jag berätta att du inte märker någon skillnad på om du väger 17 kilo mer, förutom att du är en människa och inte en zoombie.
Att du är lycklig och inte olycklig.
Att människor gillar dig istället för att förakta dig.
Att folk ser dina glada ögon och inte dina höftben.
För ingen ser skillnad med beundrande ögon, dem ser med medlidande utan förståelse, de ser trötta ringar och äckliga armar.
Dem ser problem och försvinner ifrån henne, de kommer inte att hjälpa henne.
Om jag bara visste det då.
Om jag bara visste att hennes beteende skulle utvecklas till en kronisk sjukdom vid senare år, även när hon började äta. Om jag bara stoppade henne då.
Hon skulle slippa se livet genom en grå dimma, när jag kunde unna mig en regnbåge.
H&M.
Ja, tycka illa om kedjor är en sak men att vara fast, är en annan.
Jag gick in på h&m, såg den mest bedårande kjolen och bestämde mig faktiskt för att prova den.
Jag gillar inte provrum, alls. Men i vilket fall, fördes mina steg ditåt.
Jag kände en molande känsla i magen men jag ignorerade den och steg in i det vidriga lysrörsskenet.
Claustrokänslan trängde sig på och jag kände på mig att något var fel.
Väldigt fel.
Jag provade kjolen, den var URSNYGG, hög i midjan och en riktigt perfekt pennkjol, utan att tveka hade jag bestämt mig för att den bedårande kjolen skulle få följa med mig hem.
Tankarna passerade i huvudet, vad skulle jag ha till, jag föreställde mig hur jag skulle ta på mig mina vanliga kläder efter att ha provat kjolen.
En självklarhet, inte sant?
Jag tar sakta men säkert tag i dragkedjan och ska dra ner den, den är annars omöjlig att dra av sig då den var minimal.
Dragkedjehaspen lossnar.
DEN LOSSNAR. Jaha tänkte jag, dont panic.
men jag får inte ner dragkedjan.
Jag får panik.
Inte nog med att det är ett extremt litet provrum, jag är ensam, jag har en kjol på mig som jag inte får av.
Jag får lust att skrika på hjälp som ett litet barn, TA AV MIG KJOLEN, men vem skulle jag ropa på, tomten?
För just då hade det varit den perfekta julklappen.
Minuterna går, jag drar och pillar med dragkedjan men den e verkligen fast.
Panka schletna, schnekna, jävla h&m, barnarbete och polyesterskit.
Jag ska aldrig mer handla något på h&m.
Ja som sagt människan blir rädd, adrenalinet är påtagligt och efter ca 33 minuter sliter jag sönder kjolen så den ser ut som tre pannband istället för en pennkjol.
I stillhet känner jag befrielsen, det har alltid varit roligt att ta av sig kläderna, men inte så här.
Jag hörde tonerna till Oh Lauras hesa stämma releeeeeese meeee.
Ljuvligt. Jag tog rulltrappan upp och såg för sista gången h&ms glasdörrar säras för min passage.
Han sa att min blogg var ganska djup, att ibland kunde det verka som att jag var riktigt, riktigt ledsen.
Tårsprängd i ett stilla stimmat ansikte a smink och tårar.
Som om maskeraden skulle dölja något hemskt, något fruktansvärt hemskt.
Sen började jag berätta vad som egentligen försgår.
Jag heter Jolin.
Jag är en individ med över tusen sidor, tusen tillstånd, tusen bekanta.
Alla dessa intryck filtrearass i min hjärna, var dag, var minut, hela tiden.
Tänk efter en sekund.
Sätt dig ner och inse hur du är just nu.
Är du ensam? Är du bakfull? Är du kär? Är du hungrig?
Små aspekter att beakta men som hjärnan väljer att lägga i skymundan när vi är upptagna med annat.
Jag vill inte påstå att jag ofta känner efter hur jag mår.
Det kan ta dagar innan jag inser att helvete jag har ju 40 graders feber.
Nåväl, min blogg heter face it we are all fuck ups.
Det finns en tanke bakom det.
Det du läser innehåller mycket tragik. Mycket tårar innan orden förs ner till bloggposter.
Mycker övervägande, mycket tanke, mycket Jolins hjärta och själ.
Inläggen i sin tur tolkas hos läsaren.
Ömsom tragik, ömsom lycka.
Jag vet att många av mina läsare tycker att inläggen är fantastiska, då de käner igen sig eller tycker att det är förbannat skönt att höra att det finns en jävel som har det värre, haft det värre eller bara att det inte är fel att vara ledsen ibland.
Jag är en lycklig person med trauman i historien om livet.
Det hände mycket innan jag satte mig ner och delade in fenomenet i en systematisk kartläggning.
Jag kom till insikt att när jag lever så gör jag det nu, här, precis nu.
Där var ett andetag, där kom ett till och så ringde mobilen och plötlsigt åt jag wasabis fantastiska sushi med en helt fantastisk Sia.
Men alla ögonblick är inte så.
De ögonblicken får ni ta del av.
Så förvirringen som sker när ni ser en skrattandes Jolin virra omkring på stan, för att sedan gå hem och läsa om hur pojken snittar ut hennes hjärta med en filékniv...
Då får man fundera på hur man själv är som person.
För du har inte en sida, du har tusentals.
I perioder om minuter, dagar och år.
Hela tiden, just, nu.
Så vem dömer du efter 2 minuter när du vet att alla dessa faktorer spelar en roll när du sträcker fram din hand och yppar ditt namn i en presentation?
Kan du ta ett halv drygt svar utan att såga individens mötande hand?
Behöver du baktala din nästa?
Eller kan du inse att alla inte har alla hästar i stallet, hela tiden, varje minut, dag och år?
De är bara ute och skrittar omkring, men snart kommer de tillbaka.
Mitt 3abonemang på mobilen blev fel, jag ringde tre dagar i rad, olika individer tillsatta sina jobb, efter kvalifikation försökte hjälpa mig.
Inget resultat.
Ingen kunde hjälpa mig.
Tillslut finns det en tjej som tänkte steget längre, hon löste det.
Mailar mig papper, ger mig nummer och ordnar med mitt abonnemangsbyte. Det tar förvisso 4 veckor att få igenom detta, men det hände, tids nog.
Jag skulle skaffa mig e-legitimation.
En fucking e-legitimation.
I en värld där utvecklingens teknik springer snabbare än ljuset som bländar mig om en käftsmäll när jag inser att det är ett helvete som brinner inom mig när jag ska lösa en sådan "simpel" sak.
Namn på bolag, papper, och enkla transaktioner ska ske genom en häckbana bara Tatjana Ledovskaja klarar utan problem.
Men om jag inte heter Tatjana Ledovskaja, vad gör jag då?
Ska jag kliva in på kontoret och prata med vdn på 3 för att få mitt abonnemang?
Ska jag behöva ladda ner tre olika versioner av firefox, för att om du ska ha e-legitimation måste du ha en gammal version?
Måste vi vara eliter själva, i en värld
där jobben fördelas efter
kvalificering?
Förr behövde du betygen.
Idag finns det ingen som kan lösa mina problem när jag ringer.
Men ändå får de jobben.
Det finns få som sköter sitt arbete. För de punkter som står på dagordningen, de är ditt utförande.
Thats it.
Inte konstigt att självmordsiffran i sverige är högst.
Inte konstigt att tjänster och gentjänster mattas ut i en värld där egoismen frontar bibeln.
Har ni fortfarande öppet?
Kunden, den nya, hon som inte sett vår butik frågar efter klockan elva på kvällen.
Javisst säger ja, eller ja, vi har lite kvar att göra men kom in och kika du, vill du ha kaffe eller ramlösa?
ehh ja tack, svarar hon, kikar omkring och väljer att prova en rosa klänning till sin examen.
Jag vet att den inte kommer bli bra, jag låter henne ändå gå in i provrummet.
Jätte fin, säger hon.
Jag ser hennes hållning, hennes utryck, hennes vridna gestalt som vantrivs.
Ja, färgen är fin, men prova den här säger jag till henne och ger henne en klänning på rea.
Hennes blonda hårsvall kommer gå perfekt till den matta siden klänningen, skärningen i ryggen kommer förminska hennes breda axlar och jag vet att hon, liksom jag gärna däljer magen och framhäver nyckelben och byst.
Jag trär försiktigt på en kortare jacka och snörar in henne i en brun scarf som får hennes ögon att lysa. Plötsligt blev hon tre centimeter längre och snurrade som om hon var redo för trolovning och altarets stora dag.
Den rosa klänningen hon skulle använda på sin examensdag skulle bli ett minne blott så fort klockan slagit tolv, den skulle ligga där och damma och framkalla viss nostalgi och dåligt samvete på kontodraget.
Den passade inte henne så jag hittar vad hon behöver.
Varför?
För att det är mitt jobb.
Jag har ingen utbildning i "klädkunskap" eller "styling". Jag har en känsla att förundra och jag kan sortimentet utan och innan.
Jag vet var allt produceras, vilka designers som tidigare varit var och vilken ort de bor i. Jag vet vilken storlek vi har kvar och vilken modell som passar på dig. Jag vet att dessa skorna är de bästa, de passar inte med den klännignen men de är magiska till de shortsen och den tunikan med den jackan över.
for fuck sake.
Denna kunden lät mig göra mitt jobb.
Hon litade på mig för att detta är min arbetsplats och jag förväntas kunna vad som krävs.
Så jag levererar, klockan elva på kvällen med uppgifter upp över öronen, sorteringan, inleveranser, hunger och röksug, planer som gått i stöpet, för att hon ska på examens fest.
Jag har kunder som kommer. Jag bemöter dem med mina randiga strumpor över knäna, en blommig klänning och en luva hängandes på ryggen.
De har inge aning om att min klädsel kostar 25 och tre nollor, de vet inte att det här är såhär jag klär mig för att jag är uttråkad.
De vet inte om att jag blir glad och lycklig över sidenklänningens skira material mot mina lena ben, att luvan skyddar mig från nakenhet och att strumporna får mina ben att bli en "kul grej".
Det kommer in en annan kvinna.
Jag har en kund som dömmer ut plagg efter plagg, idé efter idé. Hennes motivering är hela tiden; på dig kanske, du är ung smal och snärt. När man är gammal kan man inte ha det eller si eller så.
Jag kommer inte ta på henne ett par randiga strumpor, hon är över 55. Men om hon vill kan hon ha en mönstrad klänning med en svart kavaj och ett par svarta stövlar och vara snyggast på gatan.
Men hon låter mig inte.
Hon dömer ut mig för min ålder, vikt och stil.
En tag går, hon vill inte prova vad jag tycker.
Tillslut orkar jag inte.
Jag ger bort henne till min kollega, ger henne min ihopsättning och kunden hoppar in i provrummet för att min kollega ska få fria händer.
En halvtimma går, plötsligt blir provrummen fyllda av kvinnor som vill prova min klänning, storlekarna flyger sinsemellan.
Hon tittar nyfiket ut, provar den.
Kvinnan köper min ihopsättning, blir vansinnigt vacker och går därifrån supernöjd.
Hon visste inte att det var jag. Men om någon är dubbelt så gammal så varsågod, jag litar på dig.
Gång på gång får jag höra om era feta vader, om dallrande armar och hängiga axlar. Om mina snärta ben och smida midja.
Men om du vägde 10 kilo mindre, hade du inte hittat något annat att klanka ner på då?
Jag kände mig lika fet när jag vägde 14 kilo mindre, som jag gör idag. Men det sitter på andra ställen, jag har andra skavanker, saker jag avskyr.
Så antingen låter du mig framhäva dina bättre sidor, eller så fortsäter du predika om något du kan göra åt.
Inte bara fysiskt, det sitter oftast i din bara din hjärna.
Men jag förstår dem.
Jag får aldrig hjälp i butiker.
Expediten säger att de för små byxorna sitter perfekt, vad de inte ser är att dragkedjan inte går att knäppa och jag är nästintill gråtfärdig.
Likaså när jag ringer om mitt abonnemang. Gråtfärdig.
Med ringrostiga fingrar drogs mina fingertoppar över hans rysande hud.
Han skulle inte få mig, inte nu, inte idag, inte imorgon.
Hans hulkningar gjorde mina ögon blanka, mitt hjärta isande och snart visste jag att han skulle ge upp.
Men det gjorde han inte.
Spärren mellan allt-i-allo personen som skulle dela sitt liv med mig, han som gjorde alla rätt, han som älskade hejdlöst.
Men ändå fanns spärren från honom, den där andra, den ringrostiga.
Plötligt kom hans silversmide fram och små små droppar började gjuta mitt järn.
Plötsligt var oljan smord och kvar stod jag med tomma ögon och en förbluffande fallenhet, återigen.
Rädslan darrade i mina knän, ilskan skrek i mina öron, såret i magen blödde och jag visste att kulan han sköt mig med, fortfarande satt fast som diamanten på mitt finger.
Jag var fucking trolovad ett djävulskap jag omedvetet låtit mig själv hamna i.
Michael Patrick King, vem var din
Mr. Big?
Han står i hörnan och förvirrar din värld, hans steg så lätta får dina vingar att fladdra på ryggen och, vad gör du?
Du svävar fram hejdlöst.
Det du inte vet är att ditt fall slår, slår och slår hårdare för varje gång markens verklighet tyds framför dina nu söndertårade ögon.
scccchhhhttttyyy.
Där var loskan jag gurglat upp med all min kraft för att sedan överlåta till dig och ditt vackra ansikte.
Mitt namn var mycket, men jag vill inte ha mer.
Ditt namn var mer, men nu, för mycket.
Vi var mest.
Du, som en jobbig jävla snorloska som aldrig lossnar i min arma hals. En sån rethosta som skiftar i gult och grönt, en sån fyllegubbarna slänger på busshållplatsen när du ser flickan kräkas av walk of shame nästintill. En sån spermieklump med friska vita barn, i ett samlat segment vi snabbt vill avslå dess existens. Som ett dåligt ligg som aldrig vill sluta vara, tiden går och du vill bara att det ska försvinna.
