Ett maximerat liv, en berättelse om kroppsideal och livsprioriteringar med småkakor genom Skype.
I det eviga livet behöver du inte lägga blommor på min gravsten. Du kan livestreama andakten, smsa över ett blomsterbud och chatta vidare med dina levande namn på facebook.
Det finns något som kallas evigt liv. Vi har konstaterat den deformerade meningen och tolkar den kort och koncist till hälsa fram till 85. Min vy fantiserar om ett runt bord, klockans tickande dån i bakgrunden, småkakor och den dekorerade kaffekoppen på fat.
Jag ser det snövita håret, än långt men elegant, jag ser fotografierna på byrån med mina avlidna vänner och gamla kärlekar. Jag kan nästa ta på den påtagliga sorgen jag känner när föreställningen skymtar i mitt fartfyllda unga liv.
Jag hade tänkt fokusera på de gamla dagar vi kallar ålderdom. Fenomenet med skräckinjagande symptom såsom rynkor, noja och vaaa, hursaa? Jag vill studera de biologiska orsaker som gör att vi snart inser att döden knackar på i farstun, de psykologiska påhälsningar om varför vi plötsligt ska skrämmas till konsumtion av ansiktskrämer av märket no.1.
Är det en massmedial propaganda för att utvinna så mycket ekonomisk utsugning under kortast möjliga tid?
Det är inte för inte läkemedelsindustrin omsätter miljardbelopp år efter år med slogans som evig ungdom, restylane på lunchrasten och så får du Anna Ankas fjortonåriga kropp.
Vad hjälper? Strålning, cellgifter och Alvedon. Denna bestridda evolutionsteori hade fått Darwin att vända sig i graven där vi återigen ska hjälpa de så kallade ”svaga” länkarna i kretsloppet i en värld med förhandenvarande överpopulation. Ska vi lura våra sinnen till något som egentligen borde vara varningstecken för något vi borde acceptera?
Skeendet är uttalat på gott och ont, men vad händer när vi slutar ifrågasätta gränserna? Finns det gränser?
Eller är detta vår trendiga evolution?
Jag får egentligen ingen klarhet huruvida jag tycker vi borde utveckla människans artificiella värld. Först kom industrin, läkemedel och skönhetsbehandlingar sedan kvarstod självklart den konstanta utvecklingen som existerar i var hörn av vår stora värld. Allt är ständigt under process och snart dör vi av stress när vi är fyrtiofem. Vi har egentligen ingen aning om vad som sker, om vi inte ser på Al Gore där han åker lyftkran och visar isbjörnarnas tårade ögon. Eller mobiltelefonen med teleporterande funktioner som är framtidsdrömmen…
Vi ser, vi hör, vi köper. Vi äter, lyssnar och tror. Men när ifrågasätter du innehållet i din
Skinny Lemon Poppy Seed muffin? I det vita pillret mannen i vit rock sträcker fram för att sedan skriva ut dig? När du andas in ånga för att sedan förlita dig på att individerna i rummet kommer
snitta dig vacker? Alla litar på alla utan att veta någonting.
Vi har våra aningar, berättar jag något så vet du, i sin tur till nästa och sedan talar hela världen sanning när vi sätter oss på planet som reser oss in i graven. Vi knaprar, dricker latte och litar på människor som bor i marken, på andra sidan jorden eller gömmer sig bakom ett bolag utan ämbete.
Vi stannar inte upp, kollar i innehållsförteckningen, granskar, trotsar eller utvecklar dagarnas slentrian.
Så kom datorn, internet, apple och iphone. Jag blev vän med Farmor på både facebook och asmallworld igår. Käckt tänker hon, nu slipper hon baka småkakor för vi kan talas vid på Skype.
Vi jagas av tiden där vi ska hinna med allt och alla genom tekniken, gärna i snyggast möjliga fodral.
Jag sitter nu i en bil i Norrlands skogar och skriver på ett resultat ifrån företaget med den mest synkroniserade sociala tekniken, idag, enligt mig. Jag kommer snart stänga av den i fyra dagar, låta mobilen ladda ur och bara existera med det som omger mig.
Vad händer om tio år? När vi kan beställa champagne till dörren, få lite middagsmat online och hänga med polarna på facebookchaten? Vi behöver inte ringa för att kolla tillstånd, allt går att nå på fototagsen, statusuppdateringar och twitter. Om du inte är en av de 6 miljoner svenskar som driver en blogg…
Då går det verkligen ingen nöd.
Jag saknar skrivmaskinen. Kvinnornas hantverk i Chanelfabriken, Karl Lagerfeld som den omtänksamma direktör han var.
Jag saknar äventyr, roliga händelser och påhitt. Spontanitet och djupa samtal i soffan framför brasan. Jag vill inte diskutera veckans serier eller vem som skrev vad om vem. Vilket spel som är mest verklighetsbaserat på Iphonen, varför kan vi inte leva i den, som den är?
Nu kan Lagerfeld sitta i köket med sin lilla dator, knapra Fontex för att kunna göra ett utmärkt arbete med glädjen i behåll. Vaken, smal, smart och fortfarande ha 2438 vänner på facebook.
Eller så gör man som Alexander McQueen som spyr på världen och tar livet av sig.
Snart kommer det.
Dålig hörsel, nedsatt, syn, benskörhet och rynkor. Och övergången från snygg fertil ungnäbb, till klimakteriekärring.
Vakna upp och se vad som omger dig, erbjuder dig eller lurar dig. Ta det steget längre och erbjud, acceptera och hitta de saker som gör dig glad.
Eller jagas av tiden där perfektionism ligger som prioritering, snyggast kommer först och status är en kapplöpning utan mål. En dag sitter du där med småkakorna och minns konversationerna i den konstgjorda värld vi skapat.
Skynda dig, eller vänta ut pillret som gör ditt eviga liv evigt.
På låtsas.
